Vi tar´t igen

Jag stapplar mig fram, stannar, tar några steg till, stannar. Gör ett grasiöst litet hopp på stället, hukar mig. Går sex steg till. Det är något som fattas. Jag blir inte svimfärdig av magont. Jag känner inte någon spya guppandes i halsen. Suset-o-duset har lämnat mig.
Kroppen känns dock mör och strupen känns som ett stort långt sår. Men vad gör de när det inte längre är ansträngande att gå? Låter konstigt men vilken galen befrielse.

Nu ska ja gå o duscha för sådant ska man göra när man mår bättre, de säger alltid min mamma. "Ta en dusch så blir du nog piggare". Mammor är till för att lydas.

Är jag frisk nu?

S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0